Middagen som grävs ner i gryningen

Vid en liten sjö omgiven av ånga hittade Polly en rad stora grytor som stod bredvid djupa hål uppgrävda i den bara, svartbrända marken. En kock i tungt förkläde arbetade sig längs raden och firade ner en förseglad gryta i varje hål med ett rep, och Polly slog sig ner på ett räcke i närheten för att titta, nyfiken på vad som kunde vara värt att laga i ett hål i marken.

Varje gryta rymde lager av kött, korv, kål och rotfrukter, tätt förslutna och nedsänkta i jord som värms underifrån till ungefär samma temperatur som kokande vatten. Ingen låga rör vid något av det. Värmen kommer helt och hållet från vulkanen under hela dalen, och stiger upp genom sprickor som grävdes fram och märktes ut med stenringar för generationer sedan, långt innan någon mätte temperaturen vetenskapligt.

Kocken förklarade, mer med gester än med ord, att grytorna går ner tidigt och blir kvar i marken i sex eller sju timmar medan alla ger sig av för att besöka sjön, trädgårdarna eller staden, och kommer tillbaka först när det är dags att gräva upp middagen igen. Det är, verkade han säga, öns enklaste måltid att sätta igång och utan tvekan det märkligaste köket att laga den i.

När den första grytan kom upp vällde ånga ur den i ett tjockt moln, och doften av långkokt kött och kål drev över hela gläntan. Polly stannade inte kvar för själva måltiden, men hon såg kocken bära bort den med stolthet, som om det var han och inte berget som gjort hela jobbet.