Nio öar, tre plattor

Polly kom in lågt över en kust av svart vulkanisk sten, där gröna ängar sträckte sig ända ut till klippkanten och dimman långsamt gled över runda kullar längre in i landet. Detta var São Miguel, den största av de nio öar som utgör Azorerna, ensam mitt ute i Nordatlanten. Salt luft blandades med doften av våt jord och nyklippt gräs, och någonstans nedanför gol en tupp på en gård hon ännu inte kunde se.

Hela ön finns till tack vare en spricka djupt under havsbotten, en plats där tre av de stora plattor som bär kontinenterna långsamt maler mot varandra. Nordamerika drar åt ett håll, Europa åt ett annat, och Afrika trycker på söderifrån, och där de tre kanterna möts hittar värme och tryck sin väg upp genom sprickor i jordskorpan. Varje ö i den här kedjan byggdes på samma sätt, ett utbrott i taget, av ingenting annat än eld och svalnande sten.

Nästan varje åker på São Miguel kantas av en häck med hortensior, blå och violetta och ibland ljust rosa, planterade så tätt att de ser målade ut i landskapet. Bönderna tog hit plantorna från Asien under artonhundratalet, helt enkelt för att markera gränserna mellan betesmarkerna, utan att ana att de skulle bli öns kännetecken. Den vulkaniska jorden, rik på mineraler, färgar deras kronblad djupare blå än samma blomma blir nästan någon annanstans i världen.

Längre in i landet reste sig de gröna kullarna och veckade sig kring vida, tysta sänkor som Polly inte kunde se ner i från kusten. Ånga steg svagt någonstans där inne, tunna vita trådar mot den grå himlen, och hon vände sin flykt mot höglandet för att se vad som skapade den.