Nittiodagarskornet

Baren i Kirkwall hade fem bord och en brasa, och dörren öppnade sig rakt ut mot en gata av grå sten med katedralen högst upp. Polly tog bordet närmast värmen, för efter en dag på vattnet finns det inget annat bord. "Kan jag få se menyn?" frågade hon och fick ett kort med färre rätter än hon väntat sig och fler av dem lokala.

"Skulle du kunna rekommendera en god rätt?" Ägaren var en häger, en fågel byggd för att stå bakom en disk, och hon rekommenderade utan att tveka en bannock. Bere är ett korn som odlats här i århundraden, ett sexradigt sädesslag som ibland kallas nittiodagarskornet eftersom det mognar snabbt nog att hinna färdigt inom en nordlig sommar. Malet till beremeal blir det en platt, mörk bannock som smakar av åkern den kom ur.

"Har ni vegetariska alternativ?" frågade Polly, och hägern pekade tillbaka på samma rad på kortet. Bannock, smör och crowdie, den mjuka färskosten som gårdarna alltid har gjort. Samma säd får ett andra liv på andra sidan stan, i destilleriet under tornet som varit i drift sedan sjuttonhundranittioåtta, där hela gatan luktar varm malt en morgon med rätt vind.

"Kan vi få notan, tack?" sa Polly när tallriken var tom, och hägern tog god tid på sig att komma med den, vilket är en komplimang. Utanför hade vinden lagt sig till den nivå öarna kallar vindstilla. Polly gick uppför den grå gatan förbi katedralens röda sandsten med smaken av ett hårt klimat kvar i gommen.