Stolen vid brasan

Pensionatet låg ovanför hamnen med dörren på den vindskyddade sidan, vilket på de här öarna är den sida man bygger en dörr på. Det sköttes av en tacka från North Ronaldsay, ett av strandfåren som lever på tång längst norrut i ögruppen. Polly stod i hallen medan regnet rann av henne. "Har ni några lediga rum?"

Det fanns rum. Det brukar det göra i september. Polly sa: "Jag skulle vilja ha ett tyst rum, tack." Tackan gjorde en paus som var precis lagom lång för att vara artig. Rummen på baksidan vetter mot gården, rummen på framsidan mot vattnet, och vinden hittar båda. Ingenstans här är tyst på det sätt en besökare menar. Det öarna erbjuder i stället är en vind så oavbruten att man efter två nätter slutar höra den.

"Skulle du kunna hjälpa mig med bagaget, tack?" Tackan bar upp väskan själv och ställde den bredvid en stol vid brasan, och det var stolen som fick Polly att tystna. Stommen var av drivved, för här växer inga träd och varje planka i de gamla husen har kommit in med tidvattnet. Ryggen var av havrehalm, lindad och sydd till en huva som böjer sig framåt över axlarna. En snickare i Kirkwall vid namn David Kirkness gjorde den gamla bondgårdsvanan till en standardmodell i mitten av artonhundratalet.

"Vilken tid är utcheckningen?" frågade Polly, för här bestämmer färjan allt. Sedan satte hon sig i stolen. Halmhuvan tog bort draget från dörren, brasan fortsatte göra det brasor gör, och för första gången sedan båten kunde hon höra sig själv andas.