Dimman sluter sig bakom henne

På sin sista eftermiddag steg Polly högt över kusten en gång till, över teterrasserna, kratern med sina två sjöar och den tysta skogen där priolon fortfarande ropar djupt inne bland lagerträden. Därifrån uppe såg ön ut precis som det den är: en lång kedja av gamla vulkaner, fortfarande svagt varma, fortfarande långsamt svalnande till grönska.

Fiskebåtar var på väg tillbaka in i hamnen nedanför, små vita former som drog tunna kölvatten över ett mörknande hav, och lamporna tändes en efter en längs kustvägen. Doften av vedrök drev upp från något ställe nära stranden och blandades med det sista av den salta luften.

En dimbank rullade in från havet på samma sätt som den gjort hela veckan, och gled först över kratern, sedan över tefälten, sedan över själva hamnen, och vek undan hela ön ur sikte under henne. Polly hade sett den göra så förut, tålmodigt och utan hast, som om ön hellre försvann långsamt än på en gång.

Hon vände ut över öppet vatten medan det sista ljuset höll sig kvar vid horisonten, och lämnade bakom sig en ö som fortfarande lagade sin middag under marken, fortfarande odlade sitt te ett omsorgsfullt blad i taget, och fortfarande, någonstans djupt inne i en gammal skog, höll en liten grå fågel trygg.