Fågeln som gavs upp två gånger

Långt österut på ön följde Polly trädgränsen upp i en skog helt olik allt vid kusten, snåriga gamla lagerträd draperade i mossa, med ett krontak så tätt att knappt något solljus nådde marken. Den här svala, fuktiga skogen kring Pico da Vara är sista fästet för en liten grå och rosa fågel som inte finns någon annanstans på jorden, priolon, och Polly hade kommit för att se om hon kunde hitta en.

Fågeln var mycket nära att försvinna två gånger. Observationerna upphörde helt nittonhundratrettiotvå, och i mer än trettio år antog de flesta att den var borta för gott, tills en liten population återupptäcktes nittonhundrasextiosju, gömd i just den här sortens skog. Även därefter fortsatte jordbruket och snabbväxande främmande träd att krympa dess hem, tills färre än hundra häckande par återstod, vilket enligt de flesta beräkningar gjorde den till Europas näst mest sällsynta sångfågel.

Det som räddade priolon var tålmodigt, oglamoröst arbete. Volontärer och forskare tillbringade decennier med att rycka upp främmande träd och plantera om den långsamt växande inhemska lagern som fågeln faktiskt är beroende av för mat och skydd. Polly såg två av dem lyfta från en låg gren, en mjuk glimt av rosa bröst mot det mörkgröna, medan de ropade fram och tillbaka i korta, låga toner innan de försvann in i krontaket igen.

Hon väntade länge i tystnaden och hoppades på ännu en skymt, men skogen slöt sig över fåglarna lika fullständigt som om de aldrig hade varit där. Det kändes som ett rättvist byte, tänkte Polly: en liten tystnad, i utbyte mot en art som fortfarande håller ut.