The Chair by the Fire

The guesthouse stood above the harbour, with its door on the sheltered side. On these islands, that is the side you put a door on. It was kept by a North Ronaldsay ewe, one of the shore sheep that eat seaweed. Polly stood in the hall. "Do you have any available rooms?"

Pensionatet låg ovanför hamnen, med dörren på den vindskyddade sidan. På de här öarna är det den sidan man sätter en dörr på. Det sköttes av en tacka från North Ronaldsay, ett av strandfåren som äter tång. Polly stod i hallen. "Har ni några lediga rum?"

There were rooms. There usually are in September. Polly said, "I would like a quiet room, please." The ewe waited a moment before she answered. The back rooms face the yard and the front rooms face the water. The wind finds both. After two nights you stop hearing it.

Det fanns rum. Det brukar det göra i september. Polly sa: "Jag skulle vilja ha ett tyst rum, tack." Tackan väntade ett ögonblick innan hon svarade. Rummen på baksidan vetter mot gården och rummen på framsidan mot vattnet. Vinden hittar båda. Efter två nätter slutar man höra den.

"Could you assist me with my luggage, please?" The ewe carried the bag up and set it beside a chair by the fire. Its frame was driftwood, because no tree grows here. Its back was oat straw, coiled into a hood. A joiner in Kirkwall named David Kirkness made that design standard in the middle of the eighteen hundreds.

"Skulle du kunna hjälpa mig med bagaget, tack?" Tackan bar upp väskan och ställde den bredvid en stol vid brasan. Stommen var av drivved, för här växer inga träd. Ryggen var av havrehalm, lindad till en huva. En snickare i Kirkwall vid namn David Kirkness gjorde modellen till standard i mitten av artonhundratalet.

"What time is check-out?" Polly asked. The ferry decides everything here. Then she sat in the chair. The straw hood cut the draught from the door, and for the first time since the boat she could hear herself breathe.

"Vilken tid är utcheckningen?" frågade Polly. Färjan bestämmer allt här. Sedan satte hon sig i stolen. Halmhuvan tog bort draget från dörren, och för första gången sedan båten kunde hon höra sig själv andas.