Stolen vid brasan

Pensionatet låg ovanför hamnen, med dörren på den vindskyddade sidan. På de här öarna är det den sidan man sätter en dörr på. Det sköttes av en tacka från North Ronaldsay, ett av strandfåren som äter tång. Polly stod i hallen. "Har ni några lediga rum?"

Det fanns rum. Det brukar det göra i september. Polly sa: "Jag skulle vilja ha ett tyst rum, tack." Tackan väntade ett ögonblick innan hon svarade. Rummen på baksidan vetter mot gården och rummen på framsidan mot vattnet. Vinden hittar båda. Efter två nätter slutar man höra den.

"Skulle du kunna hjälpa mig med bagaget, tack?" Tackan bar upp väskan och ställde den bredvid en stol vid brasan. Stommen var av drivved, för här växer inga träd. Ryggen var av havrehalm, lindad till en huva. En snickare i Kirkwall vid namn David Kirkness gjorde modellen till standard i mitten av artonhundratalet.

"Vilken tid är utcheckningen?" frågade Polly. Färjan bestämmer allt här. Sedan satte hon sig i stolen. Halmhuvan tog bort draget från dörren, och för första gången sedan båten kunde hon höra sig själv andas.