One Crater, Two Colors

From high above the interior, Polly looked down into a single enormous crater, more than twenty-two thousand years old and wide enough to hold a small town, two lakes, and several farms inside its rim. A thin strip of land crossed the middle, and on either side of it the water was a completely different color, one lake a deep blue, the other a vivid green, as if someone had poured two different oceans into the same bowl.

Från hög höjd över inlandet såg Polly ner i en enda väldig krater, mer än tjugotvåtusen år gammal och vid nog att rymma en liten stad, två sjöar och flera gårdar innanför sin kant. En smal landremsa korsade mitten, och på var sida om den hade vattnet helt olika färg, den ena sjön djupblå, den andra klart grön, som om någon hällt två olika hav i samma skål.

The two lakes are not really separate. A narrow channel under the land bridge connects them, so the water itself is one body. What changes is everything around it. The blue lake is deeper and simply reflects the open sky, while the green lake sits closer to plant-covered slopes and tiny algae, both of which tint its water a rich green instead.

De två sjöarna är egentligen inte skilda åt. En smal kanal under landremsan förbinder dem, så vattnet är en enda kropp. Det som skiljer är allt runt omkring. Den blå sjön är djupare och speglar helt enkelt den öppna himlen, medan den gröna sjön ligger närmare växttäckta sluttningar och små alger, som båda i stället färgar dess vatten djupt grönt.

Polly flew low along the land bridge that splits the two colors, close enough to see fishing boats resting on one shore and grazing cattle on the low hills above the other. Thick fog rolled in off the ocean and settled inside the crater rim, hiding first the green lake, then the blue, until only the bridge between them stayed visible.

Polly flög lågt längs landremsan som delar färgerna, nära nog att se fiskebåtar vila vid den ena stranden och betande kor på de låga kullarna ovanför den andra. Tjock dimma rullade in från havet och lade sig innanför kraterkanten, och dolde först den gröna sjön, sedan den blå, tills bara bron mellan dem syntes.

She perched on the old stone wall of a lookout point and waited for the fog to lift again, in no hurry at all. When it finally thinned, both lakes reappeared at once, blue and green, exactly where she had left them.

Hon slog sig ner på den gamla stenmuren vid en utsiktsplats och väntade på att dimman skulle lätta igen, utan någon som helst brådska. När den till sist tunnades ut dök båda sjöarna upp på en gång, blå och grön, precis där hon hade lämnat dem.