Ett enda saltkorn

Sin sista morgon flög Polly ut till halvöns yttersta spets, där staden tar slut och havet tar vid. Där står en liten vit fyr på den gamla havsmuren bredvid en rund kyrka, och vågorna går ända upp mot stenen. Från udden såg staden verkligen ut som ett skepp, med klocktornet som mast och taken som last, alltihop utskjutet i Adriatiska havet och stadigt på kurs.

On her last morning Polly flew out to the very tip of the peninsula, where the town runs out of land. A small white lighthouse stands there on the old sea wall beside a round church, and the waves come right up to the stone. From the point the town really did look like a ship, the bell tower its mast, the roofs its cargo, the whole thing pushed out into the Adriatic and holding its course.

Fiskebåtarna lämnade den lilla hamnen en efter en, motorerna ett lågt mummel över det stilla vattnet, och varje båt drog en strimma ljus efter sig. Högt ovanför slog klockan i tornet timslaget, och ljudet rullade ner över taken och ut över havet. På torget stod fiolspelaren i brons ensam på sin vita sten, och den första solen hittade honom före allt annat.

The fishing boats left the little harbour one by one, their engines a low murmur on the still water, each one trailing a line of light. Far above, the bell in the tower struck the hour and the sound rolled down over the roofs and out across the sea. In the square the bronze violinist stood alone on his white stone, and the first sun found him before it found anything else.

Polly hade fortfarande smaken av ett enda saltkorn på tungan, eller trodde att hon hade det, vilket kom på ett ut. Hav, sol, räfsor av trä och tålmodiga händer, samma recept i mer än sjuhundra år, och en stad av rosa och ockragula hus som byggts för förtjänsten. Det är en underlig sak att bygga en stad av något som löses upp i regnet. Ännu underligare är att det fungerade.

Polly still had the taste of a single grain of salt on her tongue, or thought she did, which came to the same thing. Sea, sun, wooden rakes and patient hands, the same recipe for more than seven hundred years, and a town of pink and ochre houses raised on the proceeds. It is a strange thing to build a town out of something that dissolves in the rain. It is stranger still that it worked.

Hon cirklade en gång runt halvön, lågt över taken, förbi spetsbalkongerna och lejonets nötta tass och det varma vita torget, och steg sedan på morgonvinden. Bakom henne blev stenskeppet mindre och rörde sig inte. Framför henne låg havet öppet och glittrande, och det smakade, alldeles svagt, salt.

She circled the peninsula once, low over the roofs, past the lace balconies and the lion's worn paw and the warm white square, and then rose on the morning wind. Behind her the stone ship grew smaller and did not move. Ahead of her the sea was open and shining, and it tasted, very faintly, of salt.