Sötvatten vid foten av havsklippan

Den sista delen av trappan är annorlunda. Berget slutar vara torrt. Det blir mörkare och svalare under hennes fötter, det luktar våt sten, och ljuset som studsar upp från vattnet kastar rörliga strimmor över taket i en låg grotta längst ner.

The last stretch of the staircase is different. The rock stops being dry. It goes darker and cooler under her feet, and there is a smell of wet stone, and the light coming up off the water throws moving lines across the ceiling of a low cave at the bottom.

Och där, i havets nivå, med saltvattnet bara några steg bort, kommer sötvatten ut ur berget. Polly sätter näbben till det. Det är kallt och friskt och helt på fel ställe, och det är orsaken till allt som finns ovanför henne.

And there, at the level of the sea, with salt water a few steps away, fresh water is coming out of the rock. Polly puts her beak to it. It is cold and it is sweet and it is entirely wrong, and it is the reason for everything above her.

Det fungerar så här. Marken ovanpå klippan är kalksten, och regn rinner inte av kalksten på det sätt som det rinner av andra bergarter. Det sjunker undan. Det hittar sprickor och vidgar dem och vandrar nedåt genom stenens inre, och eftersom sötvatten är lättare än havsvatten kan det ta sig hela vägen ner till klippans fot och fortfarande vara sötvatten när det kommer fram, precis vid vattenlinjen, innan havet hinner blanda sig med det.

It works like this. The land on top of the cliff is limestone, and rain does not run off limestone the way it runs off other rock. It sinks. It finds cracks and widens them and travels down through the inside of the stone, and because fresh water is lighter than sea water it can come all the way to the bottom of the cliff and arrive still fresh, right at the water line, before the sea gets a chance to mix with it.

Nu går trappan att förstå. Inte soldater, och inte en enda natt. Munkar, troligen, som tålmodigt högg sig nedåt under flera år mot en källa de visste fanns där, eftersom en stad uppe på en klippa kan ha murar och torn och utsikt över hela sundet och ändå förlora allt i brist på en klunk vatten.

So now the staircase makes sense. Not soldiers, and not one night. Monks, most likely, cutting patiently downward over years toward a spring they knew was there, because a town on top of a cliff can have walls and towers and a view over the whole strait and still lose everything for the want of a drink of water.