Klippan som gav sig av

Ännu längre ner kommer Polly så långt att hon träffar en granne. Ute i vattnet, så nära att hon tycker att hon skulle kunna glida dit, står ett ensamt torn av blek sten med havet brytande vitt kring foten. Det kallas Sandkornet, vilket är ett skämt, eftersom det är ungefär lika stort som en liten kyrka.

Further down still, Polly comes down far enough to meet a neighbor. Standing out in the water, close enough that she feels she could glide to it, is a single tower of pale rock with the sea breaking white around its foot. It is called the Grain of Sand, which is a joke, because it is roughly the size of a small church.

Det har inte alltid stått där ute. För ungefär åttahundra år sedan var det en del av den här klippan, fast förbundet med den, helt vanligt. Sedan fullbordade vågorna det arbete de länge hade utfört under det, berget som band ihop dem försvann, och tornet blev stående ensamt i havet. Polly betraktar det en stund. Det är smalare nertill än upptill. Havet arbetar fortfarande.

It has not always been out there. About eight hundred years ago it was part of this cliff, joined on, ordinary. Then the waves finished the job they had been working at underneath it, and the connecting rock went, and the tower was left standing alone in the sea. Polly looks at it for a while. It is thinner at the bottom than at the top. The sea is still working.

En mås kommer förbi i ögonhöjd, och den här är värd att titta på. Det är inte en av de högljudda som följer båtarna och snor pommes frites från hamnmuren. Det här är en rödnäbbad trut, och den letar aldrig efter avfall. Den försörjer sig ute till havs genom att jaga fisk, vilket för en mås nästan är en principsak.

A gull comes past at eye level, and this one is worth watching. It is not one of the loud ones that follow boats and steal chips from the harbor wall. This is an Audouin's gull, and it does not scavenge at all. It makes its living out at sea, hunting fish, which for a gull is almost a matter of principle.

Den flyger ut över sundet med ljuset bakom sig tills Polly tappar den ur sikte. Hon ser tillbaka på det ensamma stentornet, och på glipan mellan det och klippväggen, och tänker på att den glipan en gång var fast berg som någon hade kunnat gå över.

It goes out over the strait with the light behind it until Polly loses it. She looks back at the standing rock, and at the gap between it and the cliff, and thinks about how that gap was once solid stone that somebody could have walked across.