Staden som står på kanten

Först kommer vinden. Polly flyger söderut längs Korsikas kust tills ön tar slut. Framför henne finns öppet vatten, och långt borta en annan ö, låg och blå. Det är Sardinien. Vattnet mellan dem heter Bonifaciosundet, och vinden blåser hårt där.

The wind comes first. Polly flies south along the coast of Corsica until the island ends. In front of her there is open water, and far away another island, low and blue. That is Sardinia. The water between them is called the Strait of Bonifacio, and the wind blows hard through it.

Hon vänder och ser staden. Den står på en vit klippa, precis vid kanten. Husen är höga och smala, med stängda fönsterluckor. Sedan märker Polly något konstigt. Det finns inget mellanrum längst ner vid murarna. Husens sten går rakt in i klippans sten. Och klippan går ungefär sjuttio meter rakt ner till havet.

She turns back and sees the town. It stands on a white cliff, right at the edge. The houses are tall and narrow, with closed shutters. Then Polly notices something strange. There is no space at the bottom of the walls. The stone of the houses goes straight into the stone of the cliff. And the cliff falls about seventy meters down to the sea.

Polly landar på den gamla stadsmuren och tittar ner. Berget är blekt och torrt. Måsar flyger i cirklar långt under henne. Sedan ser hon något märkligt. Någon har huggit en smal linje i klippan, och i den finns det trappsteg.

Polly lands on the old town wall and looks down. The rock is pale and dry. Gulls fly in circles far below her. Then she sees something strange. Someone has cut a narrow line into the cliff, and inside it there are steps.

Hon försöker räkna dem, men ljuset håller på att försvinna. Stegen går ner och ner in i skuggan. Havet rör sig mot berget där nere. Polly tänker: Jag ska gå ner dit.

She tries to count them, but the light is going. The steps go down and down into shadow. The sea moves against the rock below. Polly thinks: I am going down there.