Klippan som gav sig av

Ännu längre ner träffar Polly en granne. Ute i vattnet, ganska nära, står ett högt torn av blek sten. Vita vågor bryts runt dess fot. Folk kallar det Sandkornet. Det är ett skämt, för det är ungefär lika stort som en liten kyrka.

Further down still, Polly goes down and meets a neighbour. Out in the water, quite close, there is a tall tower of pale rock. White waves break around the bottom of it. People call it the Grain of Sand. That is a joke, because it is about as big as a small church.

Det har inte alltid stått där ute. För ungefär åttahundra år sedan var det en del av den här klippan. Sedan tog vågorna bort berget under det, och tornet blev kvar ensamt i havet. Polly tittar på det. Det är smalare nertill än upptill. Havet arbetar fortfarande med det.

It was not always out there. About eight hundred years ago it was part of this cliff. Then the waves took away the rock underneath, and the tower was left alone in the sea. Polly looks at it. It is thinner at the bottom than at the top. The sea is still working on it.

En mås flyger förbi henne. Den här är speciell. Den är inte en av de bullriga måsarna som följer båtar och tar mat från människor. Det här är en rödnäbbad trut. Den tar aldrig mat från andra djur. Den fångar sin egen fisk ute till havs.

A gull flies past her. This one is special. It is not one of the noisy gulls that follow boats and take food from people. This is an Audouin's gull. It never takes food from other animals. It catches its own fish out at sea.

Måsen flyger bort över vattnet tills Polly inte kan se den längre. Hon tittar igen på den höga stenen, och på mellanrummet mellan den och klippan. Det mellanrummet var en gång fast sten.

The gull flies away over the water until Polly cannot see it. She looks again at the tall rock, and at the space between it and the cliff. That space was once solid stone.