The Town That Lives Inside One Building

On a cold, grey bay along the Alaskan coastline stands a town called Whittier, where almost the entire population lives under one roof, quite literally, packed inside the very same towering building. It is, without much exaggeration, a whole community folded into a single address.

Vid en kall, grå vik längs Alaskas kust ligger en stad som heter Whittier, där nästan hela befolkningen bor under ett och samma tak, bokstavligen inklämda i en och samma resliga byggnad. Det är, utan större överdrift, ett helt samhälle vikt in i en enda adress.

That building rises fourteen storeys and was originally constructed for the army, decades ago, long before it became a town in its own right. It now houses flats, a shop, a post office, a police station, a small clinic, and even a church, so that the mayor, the local doctor, and whoever happens to sell you milk all live stacked one above another. Long internal corridors connect every floor, which is fortunate, because Whittier receives a truly formidable amount of snow each winter, and residents can go about most of daily life without ever pulling on a coat. Even the children reach school through a tunnel dug beneath the ground.

Byggnaden reser sig fjorton våningar och byggdes ursprungligen för armén, för årtionden sedan, långt innan den blev en egen stad. Den rymmer nu lägenheter, en butik, ett postkontor, en polisstation, en liten klinik och till och med en kyrka, så att borgmästaren, den lokala läkaren och den som säljer dig mjölk alla bor staplade ovanpå varandra. Långa inomhuskorridorer förbinder varje våning, vilket är tur, eftersom Whittier får en verkligt enorm mängd snö varje vinter, och invånarna kan sköta det mesta av vardagen utan att någonsin behöva ta på sig en jacka. Till och med barnen når skolan genom en tunnel grävd under marken.

Getting into the town at all is stranger still. Cars enter through a single narrow tunnel blasted through the mountainside, a tunnel shared with the railway, which means everybody must take turns. At night the tunnel closes altogether, and nothing moves in or out until morning. The town simply stays where it is, warm and lit against the dark, one tall building standing alone in the snow, ringed by mountains on every side.

Att över huvud taget ta sig in i staden är än märkligare. Bilar kör in genom en enda smal tunnel sprängd genom berget, en tunnel som delas med järnvägen, vilket innebär att alla måste turas om. På natten stänger tunneln helt, och inget rör sig in eller ut förrän på morgonen. Staden stannar helt enkelt där den är, varm och upplyst mot mörkret, en enda hög byggnad som står ensam i snön, omringad av berg på alla sidor.