The Last Train

Tomas looked at his phone and felt his stomach drop. It was twelve ten in the morning, and the station gates were closing. In Tokyo, the trains do not run all night. The last train on most lines leaves around midnight, and everyone in the city knows the exact time of theirs. Tomas, who had been in the country for four days, did not.

Tomas tittade på sin telefon och kände hur magen sjönk. Klockan var tio minuter över tolv på natten, och stationens grindar höll på att stängas. I Tokyo går tågen inte hela natten. Det sista tåget på de flesta linjer går runt midnatt, och alla i staden vet exakt när deras avgår. Tomas, som hade varit i landet i fyra dagar, visste inte det.

A taxi across the city would cost more than his hotel room. A station worker saw his face and pointed down the street. There, between a convenience store and a noodle shop, glowed a sign for a capsule hotel. Tomas paid at a machine, took a locker key, and slept in a clean plastic pod the size of a single bed, in a quiet room full of other people who had also missed their trains.

En taxi tvärs över staden skulle kosta mer än hans hotellrum. En stationsanställd såg hans ansiktsuttryck och pekade längs gatan. Där, mellan en närbutik och en nudelrestaurang, lyste ett skylt för ett kapselhotell. Tomas betalade vid en automat, fick en nyckel till ett skåp och sov i en ren plastkabin i storleken av en enkelsäng, i ett tyst rum fullt av andra människor som också hade missat sina tåg.

In the morning he bought coffee from a vending machine and took the first train home, fresh and slightly proud. Now he checks one thing before any evening out in Japan: not the menu, not the map, but the time of the last train.

På morgonen köpte han kaffe från en varuautomat och tog det första tåget hem, pigg och lite stolt över sig själv. Nu kollar han alltid en sak innan han går ut på kvällen i Japan: inte menyn, inte kartan, utan tiden för sista tåget.