Time Zones

On the fourth morning, the train was somewhere west of Novosibirsk. Polly checked the small clock above the compartment door. It read 06:30. The clock had not been changed since Moscow. All Trans-Siberian timetables run on Moscow time, the whole length of the line, for seven days and seven time zones. You cannot run a railway across eight thousand kilometres if every station has a different watch.

På den fjärde morgonen befann sig tåget någonstans väster om Novosibirsk. Polly tittade på den lilla klockan ovanför kupédörren. Den visade 06:30. Klockan hade inte ändrats sedan Moskva. Alla tidtabeller för Transsibiriska järnvägen följer Moskvatid, hela linjens längd, i sju dagar och sju tidszoner. Man kan inte köra en järnväg över åtta tusen kilometer om varje station har en annan tid.

Local time outside the window, however, was about 10:30. The sun had been up for six hours.

Den lokala tiden utanför fönstret var dock ungefär 10:30. Solen hade varit uppe i sex timmar.

This dislocation between train-time and outside-time was, the conductor had said, one of the small mental challenges of the journey. By Vladivostok the train clock would say one thing and the local sun would say something seven hours different.

Denna skillnad mellan tågtid och utetid var, som konduktören hade sagt, en av de små mentala utmaningarna under resan. Vid Vladivostok skulle tågets klocka visa en sak och den lokala solen något sju timmar annorlunda.

Polly hopped down and went exploring.

Polly hoppade ner och gick på upptäcktsfärd.

The dining car was three carriages down. Each carriage was a long wood-panelled tunnel. The conductors in green uniforms sat with their feet up reading newspapers between station stops. They did not look surprised to see a parrot. The train had seen things.

Restaurangvagnen låg tre vagnar bort. Varje vagn var en lång träpanelad tunnel. Konduktörerna i gröna uniformer satt med fötterna uppe och läste tidningar mellan stationerna. De såg inte förvånade ut över att se en papegoja. Tåget hade sett saker.

The dining car was painted faded red outside, pale blue inside. Heavy lace curtains. Wooden booths. A small kitchen at the far end. Polly perched at the empty booth by the window.

Restaurangvagnen var målad i blekrött utvändigt, ljusblått invändigt. Tunga spetsgardiner. Träbås. Ett litet kök längst bort. Polly satte sig vid det tomma båset vid fönstret.

A waiter in a slightly too-large jacket appeared with a menu in Russian, English, and Chinese. Borscht. Pelmeni. Salmon caviar. The waiter took the menu back, then returned with a small plate at Polly's height: bread, butter, and dark herring.

En servitör i en något för stor kavaj dök upp med en meny på ryska, engelska och kinesiska. Borsjtj. Pelmeni. Laxkaviar. Servitören tog tillbaka menyn och återvände sedan med en liten tallrik i Pollys höjd: bröd, smör och mörk sill.

"Compliments of the kitchen," he said in English.

"Kökets komplimanger," sa han på engelska.

The herring was salt-cured and pungent. The bread had a faint sourness from three days of fermentation. The butter was unsalted. The combination was a thing Russians had been eating on long-distance trains for a hundred and twenty years.

Sillen var saltad och stark. Brödet hade en svag syrlighet från tre dagars jäsning. Smöret var osaltat. Kombinationen var något som ryssar hade ätit på långdistansresor i hundratjugo år.

Outside the window, the taiga had thinned into high open grassland. A herd of cows grazed near a small wooden house. A man on a bicycle waited at a level crossing.

Utanför fönstret hade tajgan glesnat till högt öppet gräsland. En hjord kor betade nära ett litet trähus. En man på cykel väntade vid en järnvägsövergång.